Livets slut!

Död.. är ett ganska jobbigt ord och vi människor har en tendens till att vilja använda andra ord istället för att säga att någon har dött. 
Vi säger te.x hellre : avlidit, gått hädan, finns inte bland oss mer, är i himlen, har gått vidare, gått bort, har lämnat oss, har gått över till andra sidan, lagt tofflorna på hyllan osv.
Omskrivningarna är många just bara för att slippa ordet " död" vilket har fått en väldigt negativ klang. 
Vi vet inte vad som finns på andra sidan eller vad som händer exakt när hjärtat slutat slå och hjärnaktiviteten upphört. Den köttsliga delen av oss stoppas i jord och förmultnar och naturen tar själv hand om det mesta förutom vårt skelett som är för hårt för att brytas ner. 
Men det som är intressant är var själen tar vägen? 
Vilket svar du får på den frågan beror helt på vilken som svarar, den som har en tro på gud svarar att vår själ lämnar kroppen och beger sig till himmelen eller helvetet.
Självklart beror det också på vilken religion man tror på och tillhör. 
Sorg är något som tillhör döden för alla de som är kvar efter den avlidne lämnat och är en ganska tung börda men precis som döden är en naturlig process så är sorgen likaså och har olika faser som man oftast genomgår innan man faktiskt kan acceptera det som hänt.
* Chock 
* Reaktion
* Bearbetning eller reparationsfasen
* Nyorienteringsfasen
Dessa faser är oftast pågående under flera månader upp till flera år och gränserna mellan dem är luddiga och kan vara svåra att avgöra. 
Sorg måste få ta sin tid och det finns ingen tidsbegränsning på sorgen. 

Ni undrar kanske varför jag tar upp ett sånt dystert ämne och jag tänkte komma till det nu. 
Jag har 3 mostrar och 1 morbror, vi är en ganska stor släkt med alla barn, barnbarn och numer även barnbarnsbarn, vilket som det mesta annat har både för och nackdelar givetvis.
Min morbror som är 4 år äldre än min mor men som jag alltid sett som en stabil och ungdomlig karl förmodligen pga hans sätt. Han skojade nästan alltid och hade för det mesta ett hurtigt och varmt sätt och glimten i ögat som fick människor att fastna för honom. Man kunde liksom helt enkelt inte låta bli.
I lördags kväll stod han vid ugnen och grejade med ngt. Han hade sin yngsta son och 2 av sina barnbarn hemma när han helt plötsligt blev likblek och fick med hjälp av sonen flyttas till en fåtölj. Sonen ringde ambulans med en gång trots sin fars protester om att det snart skulle gå över. Ambulanspersonal var snabbt på plats men min morbror hade då tuppat av. 
Han dog på väg in till sjukhuset, 58 år gammal lämnade han livet vilket är alldeles för tidigt. 


Han borde haft många år framför sig. År där han skulle få se sina barnbarn växa upp till individer, år där han skulle få njuta av sin pension och få möjligheten att göra vad han ville med sin tid. Livet är orättvist brukar man säga, i min morbrors fall vill jag säga att döden var orättvis. Han lämnade fru och 7 barn med barnbarn kvar. Sorgen är stor och chocken hänger över hela släkten som ett tungt mörkt moln. 
"Du dog så ung.... 

Så du fick som du ville,

Du dog så ung,

Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med dunvita vingar svävar du,
Över de himmelska haven,
Med ett leende du aldrig haft,
Du följer vindarna,
Rider på dess märkliga kraft.
Jag hoppas du bär ett minne,
Av mig,

Vart vingarna än må föra dig,
I Evighetens rike,
Där tiden står stilla,
Du tycker att dö inte alls,
Var illa,
Och jag försöker glädjas vid tanken,
Att du har det bättre där du är,
Och minnet av dig,
Med hjärta för evigt i djupet bär.
Så du fick som du ville,

Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med snövita vingar flyger du,
Över de himmelska have,
Och för första gången kan jag se,
Att du ler,
Sorg behöver du inte höra talas,
Om mer."

Älskade morbror, du är och förblir djupt saknad av många men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Där du sitter på ditt moln och dricker kaffe och tittar ner och vakar över de dina! 

Runaway!!!

Efter 2 timmars snurrande i sängen blev jag trött på att snurra, hade förmodligen vart bättre om jag bara blivit trött!
Egentligen älskar jag nätter, det är tyst, lugnt och det känns som man är helt ensam! Jo jag vet, de flesta vill inte känna sig helt ensamma men ibland vill jag det.
Jag har stunder när jag önskar jag kunde rymma iväg till min lilla stuga i skogen där det bara var jag och naturen, där jag kunde bara va mig själv utan att ständigt undra om man duger, räcker till och vad folk i själva verket tycker om en!

Jag är en ganska känslig person och snappar ganska lätt upp stämningar och de saker folk inte säger ( inse att det är ganska mycket man kan läsa mellan raderna )
Och helt ärligt så gör det mig orolig och ledsen samtidigt som jag blir arg för att man faktiskt bara försöker vara så god som möjligt och trots detta så räcker det inte. Ändå snackas det skit bakom ryggen, smusslas och har kommentarer på allt man säger och inte säger, allt man gör och inte gör. Vill inte mer...

Jag vill bara springa långt bort och inte vända mig om.. bara försvinna nånstans där jag får va mig själv, eller bara helt enkelt va. Köpa en biljett till okänd destination och bara bryta upp och hoppas att kanske en dag mänskligheten lär sig att uppskatta varandra lite mer, man kan inte älska alla men man kan va trevlig och ta folk för vad de är och inte för vad de borde vara.

Har ganska ofta känslan av att jag inte passar in i detta samhället, att mina ideal inte stämmer överens med resten av samhällets och har absolut inte en susning om jag nånsin kommer dit eller om jag helt enkelt,  som den frihetsälskare jag är får skapa mina egna regler  i detta värdsliga spel vi kallar livet. 

"I gotta leave, I gotta go, There´s nothing here for me no more!
 I gotta be, somewhere that I can just be free!!
 I´ll runaway"


//Lille Skutt checkar ut

Glimtar av frihet!!

Jag älskar havet och har nog alltid gjort! Bara synen av det ger mig nåt slags lugn i hela själen, att bara sitta med lite skön musik och titta ut över det mörkblåa vattnet som sträcker sig så långt ögat når, och långt borta i horisonten ser det ut som himmel och hav går ihop i en blå symfoni.
Idag var jag ute på en lång promenad och tanken var väl att jag skulle gå i rask takt för att bli av med rastlösheten som kröp inom mig, men kan ju lugnt påstå att den raska takten varade bara den första halvtimmen, sen protesterade mina leder högljutt och jag nästan tittade mig omkring för att kolla så ingen hörde deras klagosång :D

På vägen tillbaka var jag fylld av endorfiner och njöt i fulla drag av det vackra runt mig. Solen som sken, knoppar på träden, blommor som tittar fram och sträcker sig upp mot himmeln. Mammor med sportiga barnvagnar som promenerade, folk som möttes på de små standcafé och smaskade på glass och annat gott, några som grillade och barn som sprang runt och lekte som kalvar på grönbete.

Vilket fick mig att vilja föreviga ögonblicket så under hela vägen gick jag och fotade lite här och var och tänkte att jag skulle dela det med er. Men om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag att bara lägga ut fotona inte skulle göra det riktigt rättvisa, så jag gjorde nåt jag funderat på men aldrig tagit mig tid att göra. Jag gjorde en film av fotona och lade till den musik jag bl.a hade i öronen under tiden jag gick och njöt av omgivningen!!

Så luta er tillbaka och njut av de härliga vinter/vår bilderna med lite lugn skön musik i bakgrunden!

Errare humanum est, ignoscere divinum!

Överskriften är ett gammalt latinskt ordspråk och betyder ungefär: " Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt"

Att förlåta kan ge oss frid i sinnet vilket är något jag har funderat över en hel del den sista tiden, att inte låta gammalt förstöra i nuet. Fast jag har lite problem ibland med att faktiskt leva i nuet för jag hela tiden funderar över det som kommer hända där borta om 3 veckor, 2 månader eller nästa år.

Och varför i hela friden gör jag det kan man ju undra, det är ju långt borta och då missar jag ju nuet. Att bara befinna mig här och nu, vilket faktiskt är det jag kan göra nåt åt.

Har lite svårt att få min hjärna att samarbeta liksom eftersom den helt plötsligt är flera veckor iväg liksom och försöker intala mig en massa skumma saker. Jag kom underfund med att jag inte bara bråkar med folk utan tydligen även med min egen hjärna för tillfället. Elller för att mer konkret definiera det som " mitt ego".

Det försöker tala om för mig hur värdelös, misslyckad och trasig jag är för att komma på sätt att sänka mig hela tiden bara för att få chansen att styra, varpå jag försöker säga till det att det är jag inte alls utan hjälp mig komma framåt istället vilket faktiskt kommer gynna dig med. Ja, jag har såna inre konversationer typ hela tiden.

Men vad är egot då?

Låt oss säga att egot är din referenspunkt, dvs din självbild, din sociala mask och den roll du spelar, den som lever på att vara omtyckt av andra och av att styra och kontrollera andra. Vårt ego har även behov av att styra och kontrollera och ha makt, att va någon som betyder nåt som te.x pengar, diplom, utmärkelser, att veta bäst, med andra ord allt som ger ditt ego en kick och sätter oss i en övermäktig position.

Men... när hela vår grundtrygghet består av att få bekräftelse för allt vi gör, har och presterar så innebär även det att den inre egna grundtryggheten inte finns utan den är bunden av att äga matriella saker eller av prestation. Och vi kommer att fortsätta att vara bundna till vi faktiskt våga leva ut den vi verkligen är i ord, tanke, känsla och handling. Låter man bundenheten till andra människor och till det matriella ta över våra liv så har man egentligen inget eget liv. Man lever enbart av att äga någon eller något. Det kallar inte jag ett liv, eftersom att äga inte är frihet, att ge upp behovet av att äga vare sig det är matriella ting eller personer är frihet.

Egot har svårt att se andra gå egna vägar och vill gärna göra som alla andra. Den är blockerad i sin struktur och sitt sätt att utvecklas. Tyvärr vet den inte vad den vill heller vilket gör det betydligt lättare att följa strömmen, då egot även blockeras av rädsla för vad alla andra ska tycka. Egot avskyr det okända och ovisshet samt förändringar och kan därför lite jämföras med en äldre, konservativ herre i hatt och kostym som med pipan i mungipan muttar ngt om hur allt var bättre förr.

Till egots opponent utnämner jag själen, som är ditt sanna jag! Det är större än något annat och starkare än egot och när omgivningen blir för snäv så hittar själen egna vägar ut ur det invanda och kända. Själen blir revolutionären och rebellen som utmanar genom att kräva sin sanna rätt att få vara och uttrycka sin rätmätiga natur.

Att bli påmind om själens expanderande och frihetsälskande existens innebär alltid någon form av kristillstånd, inte minst för att vårt ego strider på liv och död varje gång dess struktur hotas. Ändå är det alltid egot som förlorar, eftersom egot bara är en del av det komplex vi kallar människan.

Egot och själen spelar ständigt ut varandra, båda har både destruktiva och konstruktiva egenskaper och det är bara du som kan hindra effekterna av dess framfart.

Kärlek är frihet! Vad är frihet?

Frihet är att vara den vi är i grund och botten, att leva utan att söka accepterande från andra. Du ger andra kärlek genom att ge dem friheten att leva sina egna liv, genom att tillåta dem göra sina egna val, ta eget ansvar och ta hand om sina egna konsekvenser. Du ger dig själv kärlek genom att ge dig själv friheten att leva ut ditt eget liv på ditt sätt och ta ditt eget ansvar och dess konsekvenser.
Skuld och vrede är åter speglingar av samma rädsla. Skuld är en subtil vrede som riktas inåt. Förlåtelse löser upp skuld och vrede. De är onödiga, skadliga känslor. Förlåt...
Det är en handling i kärlek. Stolthet kan komma i vägen för förlåtelse. Stolthet är en av egots yttringar. Egot är det övergående, falska jaget. Du är inte din kropp. Du är inte din hjärna. Du är inte ditt ego. Du är större än allt detta. Om vi inte känner att vi inte är någon, genom att andra människor tycker och tänker åt oss, då handlar det om att vi ska börja tänka och känna efter, hur vi vill leva, vara och agera utan att vara rädd för att andra ska ogilla oss.
För att finna svaret handlar det om att söka inom sig själv. Man kan aldrig tillfredställa en inre längtan med yttre medel utan man måste uppfylla det inom sig själv.

Det handlar om att börja reflektera och stanna upp och känna efter för att komma till en insikt över sitt liv och bromsa i tid så att vi inte bara låter våra liv rinna ut i sanden, detta genom att komma till en insikt om vem du egentligen är och vad du verkligen vill göra med ditt liv, annars kommer du vid ett senare tillfälle i livet, ångra varför du inte stannade upp någon gång i ditt liv, för att känna efter om det verkligen är det här som är livet, där allt snurrar på utan att DU tänker på vad du verkligen vill göra, uppnå samt vara i ditt liv.

Ta hand om Er därute och njut av våren och värmen!

Massa Kramar

/ Lille Skutt

Nu får jag minsann skärpa till mig :)

Nu har jag inte skrivit på nästan 1½ månad trots att jag faktiskt velat skriva många ggr men var liksom som om orden inte fanns där. Det positiva är väl att jag börjar känna att energin kommer tillbaka sakta men säkert igen, och varje gång jag ser solen så ler jag och njuter i stora drag.

De sista veckorna har vart en aning turbulenta men inget jag inte kan hantera, även om jag kanske önskar lite att jag slapp ibland. Jag tror och hoppas att det ändå kommer att bli till nåt bra förhoppningsvis i slutändan även om jag lite sörjer det samtidigt. Jag skällde ut min sons far, vilket jag iofs gör med jämna mellanrum när jag känner att det har gått för långt. Men denna gången var det annorlunda just för att han 3 timmar senare ringer mig och mer eller mindre säger upp kontakten med både mig och sitt barn. Nä jag vill inte mer var hans ursäkt. Du får sköta det själv! Så kan du fortsätta förstöra honom på samma sätt din mor förstört dig! ( ehh.. stackars unge..det e så kört ) Ironin skrattar högt inom mig. Nr 1: Hade du faktiskt känt din son på riktigt då alltså, så hade du vetat vilken fin kille det är. 

Nr 2: Föräldraskap är något du aldrig kommer att förstå, för om du gjort det hade du kämpat mer för ditt barn men du väljer den lätta vägen ut. Fine, efter snart 12 års tjafsande om skitsaker rent ut sagt så tänker jag inte protestera mer. 

Jag sörjer biten om att de aldrig kommer att få ngn relation, för trots allt så har jag på ngt vis aldrig gett upp riktigt om att en dag kanske de skulle hitta tillbaka till varandra. Alla barn borde få ha rätten att ha två föräldrar som bryr sig oavsett om de bor ihop eller inte. Den positiva biten är väl att om ensam vårdnad går igenom så slipper jag tjafset som är varje gång lilleman ska byta skola, adress eller vad det nu än gäller. Om jag så skulle flytta till lägenheten bredvid så måste fadern skriva på papper vilket oftast leder till en diskussion eller massa onödigt tjafs. Gemensam vårdnad som man alltid får numer när man separerar är säkert super om föräldrarna kan komma överens när det gäller barnets bästa, men i de fall där de inte gör det kan det bli en långsam jobbig process istället som sliter mer på föräldern och i sin tur på barnet och på vilket sätt skulle det vara bra kan man ju undra. Jag hoppas och önskar att lilleman iaf kan få växa upp till en trygg och harmornisk kille och jag vet iaf att jag tänker göra det bästa jag kan för att det ska bli så! Vad gäller mig själv så är framtiden ett frågentecken, även om mina drömmar och önskningar finns där och pockar på i mitt bakhuvud. Men förr eller senare så måste ju även den här damen hitta sin plats i livet där hon kan må bra och känna sig tillfreds med sig själv och det liv hon skapat. Och det är ju faktiskt bara hon själv som kan se till att det blir som hon vill, även om vägen vart kurvig och ojämn den större delen av livet så betyder inte det att den måste fortsätta vara så. Eller hur? Ta hand om Er därute och njut av solen! LoL /Lille Skutt

Att reagera eller inte reagera.... Det är frågan!!!

Häromdan var jag och lilleman på möte, och hela dan hade jag en känsla som var allt annat än positiv. Jag försökte intala mig själv att som vanligt var det bara jag som pga dåliga erfarenheter gärna ville göra det värre än det var i mitt huvud.
Men... jag borde nog börja lita på det jag faktiskt känner. Folk har emellanåt sagt till mig att jag är pessimistisk varpå jag skämtar och säger " Nä jag är realistisk" Från och med nu skämtar jag inte.
Självklart önskar jag nånstans att allt hade gått bra och vart frid och fröjd men så funkar inte saker i mitt liv och ibland undrar jag om det nånsin gjort de och om jag inte borde ha vant mig vid att så är det.
Jag har ganska få krav på min tillvaro, och är ganska nöjd om jag bara får lite lugn och ro, att få må någorlunda bra och att få ha kontroll över hur och när jag vill göra saker.
Ganska simpla krav kan tyckas men ack så svårt att faktiskt genomföra i verkligheten.

Mötet vi skulle på handlar givetvis om att lunse ska komma till skolan, vilket kan väldigt lätt bli fel när hans mor helt plötsligt inte sätter samma gränser längre pga av att hennes hjärna bestämmer sig för att nu är det mörkt och kallt, dags att gå i ide!
Skolan lilleman går på nu är väldigt bra och tar verkligen tag i problemen innan det går överstyr och vill verkligen hjälpa till för att saker och ting ska bli så bra som möjligt. De har även insett att om jag mår bra så mår lunse bra och i och med det så klickar kugghjulen ihop.
Hans lärare tycker att det är sjukt att det fått pågå så här länge utan att det faktiskt har hanterats och att insatser sätts in innan det är för sent, men eftersom mitt är periodiskt så släpps allt när jag är tillbaka igen åsså börjar vi om hösten därpå.

För första gången satt jag och min sons far och hans sambo i samma rum för att tillsammans med skola och myndigheter komma fram till den bästa lösningen för lunse.
Jag var nervös men cool lugn när jag klev in och hade bestämt mig för att hålla huvudet kallt och vara saklig vad gällde frågorna jag skulle få.
Vilket jag faktiskt nog får påstå att jag var också, ända till de släppte en bomb.
För helt plötsligt säger sambon:
- Det finns fler som gärna vill träffa lilleman som hon stänger ute, det är inte bara hans far utan jag pratade med Sven förra veckan...
Mitt hjärta tvärnita och jag kan nästan lova att det stod still i säkert 3 sek innan det dundrade iväg i 190.
För att nu förklara anledningen till att både min hjärna och mitt hjärta helt plötsligt gick på högvarv, så hör jag hur hon berättar om hur Sven och hon har pratat och att han vart där och fikat med dom. Dessutom hur synd det är om honom som inte heller får träffa lilleman och hur dåligt han mår av det och att han har erbjudit sig att ta lunse vissa helger för att jag ska kunna få lite avlastning...
Vem är då Sven? Jo det är MIN far, som jag för den delen inte haft kontakt med på 2 år och här sitter min sons sambo och berättar att hon har pratat med honom i telefon senast förra veckan och hon har egentligen inte ens ngn relation till honom what so ever....

Andas.. andas... andas.. in och ut, sakta ocn säkert.. fokus fröken...

Givetvis fick ju jag då frågan om hur det var och varför, och jag kände bara att detta är inte relevant och tänk om de hade bjudit in honom vilket de sa att de ville göra och att han ville komma. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han inte var där ( jag vet det låter hårt men, jag säger samma sak som jag sa till dom " jag har mina anledningar" )
Resten är orelevant och en helt annan historia.

Man kan säga att ibland är ett oskrivet blad ganska bra, man liksom börjar på nytt och det som har vart, det går inte att ändra men framtiden har betydligt fler möjligheter utan att blanda in det gamla. I mitt fall är oskrivna blad ett osäkert kort och har en tendens till att föra med sig väldigt mycket missförstånd så jag har bestämt mig för att jag inte gillar vita papper!

Det som hände efter detta var, till mitt stora förtret får jag nog påstå, att ångesten kom och hälsade på. Utan inbjudan trängde den sig igenom och fick tårarna att börja rinna och jag hade inte en chans att stänga dörren och stoppa den innan det var försent.
Min sons kurator som oxå var med på mötet hade ett öga mot mig och gav mig en öppning att få gå ut och ta mig samman. Jag sprang ut, satt mig på huk på toaletten för att trycka ihop klumpen i bröstet som verkade växa sig större och större.
Efter ett par min och med hjälp av Pernilla ( kuratorn) hade jag lugnat mig tillräckligt och kände att jag kunde dra luft hela vägen ner i lungorna igen.

Resten av mötet gick lugnare till iaf från min sida, men jag kände doften av deras skitsnack lång väg och vad de egentligen tycker om mig...
Sambon propsade på hur dåligt de mådde över att inte få veta ngt och att inte få träffa lilleman och hur jag förstört honom. Och det var minsann inte synd om mig utan de behövde oxå hjälp för deras förhållande höll på att spricka pga av detta. Att det var jobbigt när lillman var uppe för han och hans far var som 2 främlingar för varandra..
Jag är inte ett dugg förvånad, man kan inte bygga en relation på 4 helger om året liksom..
Därefter frågade de som höll i mötet hur de trodde lunse kände det när han var uppe.. och egoism personifierad så var fokus på hur dåligt de mådde, och inte en tanke på hur lunse kände det och vad han tänkte.

Ni missar det viktigaste och så länge ni tänker så, kommer ni aldrig få hans förtroende. Jag är ledsen att lillman fick en far som sätter sig själv och sambon främst och sitt barn i tredje, fjärde och kanske to.m femte hand. Ni inser inte att han ser sånt men trots detta vill han inte såra sin far och tycker lite synd om honom så av ren barmhärtighet åker han iväg trots att det innebär att han känner sig utanför och ledsen hela helgen...

och med de orden checkar Lille Skutt ut och tackar för sig!

Ta hand om er därute!

/Lille Skutt

Our Deepest Fear

Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that most frightens us.
We ask ourselves, Who am I to be brilliant,
gorgeous, talented, fabulous?
Actually, who are you not to be?
You are a child of God.
Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking
so that other people won't feel insecure around you.
We are all meant to shine, as children do.
We were born to make manifest the glory of God that is within us.
It is not just in some of us; it is in everyone.
And as we let our own light shine, we unconsciously
give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear,
our presence automatically liberates others.

Ville dela med mig av min favorit dikt skriven av Marianne Williamson ifrån hennes bok "A return to love" , och användes av Nelson Mandela i hans Inauguration Speech 1994, och helt ärligt tänker jag inte säg mer utan låter den tala för sig själv!

Lots Of Love

/Lille Skutt