Livets slut!

Död.. är ett ganska jobbigt ord och vi människor har en tendens till att vilja använda andra ord istället för att säga att någon har dött. 
Vi säger te.x hellre : avlidit, gått hädan, finns inte bland oss mer, är i himlen, har gått vidare, gått bort, har lämnat oss, har gått över till andra sidan, lagt tofflorna på hyllan osv.
Omskrivningarna är många just bara för att slippa ordet " död" vilket har fått en väldigt negativ klang. 
Vi vet inte vad som finns på andra sidan eller vad som händer exakt när hjärtat slutat slå och hjärnaktiviteten upphört. Den köttsliga delen av oss stoppas i jord och förmultnar och naturen tar själv hand om det mesta förutom vårt skelett som är för hårt för att brytas ner. 
Men det som är intressant är var själen tar vägen? 
Vilket svar du får på den frågan beror helt på vilken som svarar, den som har en tro på gud svarar att vår själ lämnar kroppen och beger sig till himmelen eller helvetet.
Självklart beror det också på vilken religion man tror på och tillhör. 
Sorg är något som tillhör döden för alla de som är kvar efter den avlidne lämnat och är en ganska tung börda men precis som döden är en naturlig process så är sorgen likaså och har olika faser som man oftast genomgår innan man faktiskt kan acceptera det som hänt.
* Chock 
* Reaktion
* Bearbetning eller reparationsfasen
* Nyorienteringsfasen
Dessa faser är oftast pågående under flera månader upp till flera år och gränserna mellan dem är luddiga och kan vara svåra att avgöra. 
Sorg måste få ta sin tid och det finns ingen tidsbegränsning på sorgen. 

Ni undrar kanske varför jag tar upp ett sånt dystert ämne och jag tänkte komma till det nu. 
Jag har 3 mostrar och 1 morbror, vi är en ganska stor släkt med alla barn, barnbarn och numer även barnbarnsbarn, vilket som det mesta annat har både för och nackdelar givetvis.
Min morbror som är 4 år äldre än min mor men som jag alltid sett som en stabil och ungdomlig karl förmodligen pga hans sätt. Han skojade nästan alltid och hade för det mesta ett hurtigt och varmt sätt och glimten i ögat som fick människor att fastna för honom. Man kunde liksom helt enkelt inte låta bli.
I lördags kväll stod han vid ugnen och grejade med ngt. Han hade sin yngsta son och 2 av sina barnbarn hemma när han helt plötsligt blev likblek och fick med hjälp av sonen flyttas till en fåtölj. Sonen ringde ambulans med en gång trots sin fars protester om att det snart skulle gå över. Ambulanspersonal var snabbt på plats men min morbror hade då tuppat av. 
Han dog på väg in till sjukhuset, 58 år gammal lämnade han livet vilket är alldeles för tidigt. 


Han borde haft många år framför sig. År där han skulle få se sina barnbarn växa upp till individer, år där han skulle få njuta av sin pension och få möjligheten att göra vad han ville med sin tid. Livet är orättvist brukar man säga, i min morbrors fall vill jag säga att döden var orättvis. Han lämnade fru och 7 barn med barnbarn kvar. Sorgen är stor och chocken hänger över hela släkten som ett tungt mörkt moln. 
"Du dog så ung.... 

Så du fick som du ville,

Du dog så ung,

Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med dunvita vingar svävar du,
Över de himmelska haven,
Med ett leende du aldrig haft,
Du följer vindarna,
Rider på dess märkliga kraft.
Jag hoppas du bär ett minne,
Av mig,

Vart vingarna än må föra dig,
I Evighetens rike,
Där tiden står stilla,
Du tycker att dö inte alls,
Var illa,
Och jag försöker glädjas vid tanken,
Att du har det bättre där du är,
Och minnet av dig,
Med hjärta för evigt i djupet bär.
Så du fick som du ville,

Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med snövita vingar flyger du,
Över de himmelska have,
Och för första gången kan jag se,
Att du ler,
Sorg behöver du inte höra talas,
Om mer."

Älskade morbror, du är och förblir djupt saknad av många men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Där du sitter på ditt moln och dricker kaffe och tittar ner och vakar över de dina!