Att reagera eller inte reagera.... Det är frågan!!!

Häromdan var jag och lilleman på möte, och hela dan hade jag en känsla som var allt annat än positiv. Jag försökte intala mig själv att som vanligt var det bara jag som pga dåliga erfarenheter gärna ville göra det värre än det var i mitt huvud.
Men... jag borde nog börja lita på det jag faktiskt känner. Folk har emellanåt sagt till mig att jag är pessimistisk varpå jag skämtar och säger " Nä jag är realistisk" Från och med nu skämtar jag inte.
Självklart önskar jag nånstans att allt hade gått bra och vart frid och fröjd men så funkar inte saker i mitt liv och ibland undrar jag om det nånsin gjort de och om jag inte borde ha vant mig vid att så är det.
Jag har ganska få krav på min tillvaro, och är ganska nöjd om jag bara får lite lugn och ro, att få må någorlunda bra och att få ha kontroll över hur och när jag vill göra saker.
Ganska simpla krav kan tyckas men ack så svårt att faktiskt genomföra i verkligheten.

Mötet vi skulle på handlar givetvis om att lunse ska komma till skolan, vilket kan väldigt lätt bli fel när hans mor helt plötsligt inte sätter samma gränser längre pga av att hennes hjärna bestämmer sig för att nu är det mörkt och kallt, dags att gå i ide!
Skolan lilleman går på nu är väldigt bra och tar verkligen tag i problemen innan det går överstyr och vill verkligen hjälpa till för att saker och ting ska bli så bra som möjligt. De har även insett att om jag mår bra så mår lunse bra och i och med det så klickar kugghjulen ihop.
Hans lärare tycker att det är sjukt att det fått pågå så här länge utan att det faktiskt har hanterats och att insatser sätts in innan det är för sent, men eftersom mitt är periodiskt så släpps allt när jag är tillbaka igen åsså börjar vi om hösten därpå.

För första gången satt jag och min sons far och hans sambo i samma rum för att tillsammans med skola och myndigheter komma fram till den bästa lösningen för lunse.
Jag var nervös men cool lugn när jag klev in och hade bestämt mig för att hålla huvudet kallt och vara saklig vad gällde frågorna jag skulle få.
Vilket jag faktiskt nog får påstå att jag var också, ända till de släppte en bomb.
För helt plötsligt säger sambon:
- Det finns fler som gärna vill träffa lilleman som hon stänger ute, det är inte bara hans far utan jag pratade med Sven förra veckan...
Mitt hjärta tvärnita och jag kan nästan lova att det stod still i säkert 3 sek innan det dundrade iväg i 190.
För att nu förklara anledningen till att både min hjärna och mitt hjärta helt plötsligt gick på högvarv, så hör jag hur hon berättar om hur Sven och hon har pratat och att han vart där och fikat med dom. Dessutom hur synd det är om honom som inte heller får träffa lilleman och hur dåligt han mår av det och att han har erbjudit sig att ta lunse vissa helger för att jag ska kunna få lite avlastning...
Vem är då Sven? Jo det är MIN far, som jag för den delen inte haft kontakt med på 2 år och här sitter min sons sambo och berättar att hon har pratat med honom i telefon senast förra veckan och hon har egentligen inte ens ngn relation till honom what so ever....

Andas.. andas... andas.. in och ut, sakta ocn säkert.. fokus fröken...

Givetvis fick ju jag då frågan om hur det var och varför, och jag kände bara att detta är inte relevant och tänk om de hade bjudit in honom vilket de sa att de ville göra och att han ville komma. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han inte var där ( jag vet det låter hårt men, jag säger samma sak som jag sa till dom " jag har mina anledningar" )
Resten är orelevant och en helt annan historia.

Man kan säga att ibland är ett oskrivet blad ganska bra, man liksom börjar på nytt och det som har vart, det går inte att ändra men framtiden har betydligt fler möjligheter utan att blanda in det gamla. I mitt fall är oskrivna blad ett osäkert kort och har en tendens till att föra med sig väldigt mycket missförstånd så jag har bestämt mig för att jag inte gillar vita papper!

Det som hände efter detta var, till mitt stora förtret får jag nog påstå, att ångesten kom och hälsade på. Utan inbjudan trängde den sig igenom och fick tårarna att börja rinna och jag hade inte en chans att stänga dörren och stoppa den innan det var försent.
Min sons kurator som oxå var med på mötet hade ett öga mot mig och gav mig en öppning att få gå ut och ta mig samman. Jag sprang ut, satt mig på huk på toaletten för att trycka ihop klumpen i bröstet som verkade växa sig större och större.
Efter ett par min och med hjälp av Pernilla ( kuratorn) hade jag lugnat mig tillräckligt och kände att jag kunde dra luft hela vägen ner i lungorna igen.

Resten av mötet gick lugnare till iaf från min sida, men jag kände doften av deras skitsnack lång väg och vad de egentligen tycker om mig...
Sambon propsade på hur dåligt de mådde över att inte få veta ngt och att inte få träffa lilleman och hur jag förstört honom. Och det var minsann inte synd om mig utan de behövde oxå hjälp för deras förhållande höll på att spricka pga av detta. Att det var jobbigt när lillman var uppe för han och hans far var som 2 främlingar för varandra..
Jag är inte ett dugg förvånad, man kan inte bygga en relation på 4 helger om året liksom..
Därefter frågade de som höll i mötet hur de trodde lunse kände det när han var uppe.. och egoism personifierad så var fokus på hur dåligt de mådde, och inte en tanke på hur lunse kände det och vad han tänkte.

Ni missar det viktigaste och så länge ni tänker så, kommer ni aldrig få hans förtroende. Jag är ledsen att lillman fick en far som sätter sig själv och sambon främst och sitt barn i tredje, fjärde och kanske to.m femte hand. Ni inser inte att han ser sånt men trots detta vill han inte såra sin far och tycker lite synd om honom så av ren barmhärtighet åker han iväg trots att det innebär att han känner sig utanför och ledsen hela helgen...

och med de orden checkar Lille Skutt ut och tackar för sig!

Ta hand om er därute!

/Lille Skutt