Nu får jag minsann skärpa till mig :)

Nu har jag inte skrivit på nästan 1½ månad trots att jag faktiskt velat skriva många ggr men var liksom som om orden inte fanns där. Det positiva är väl att jag börjar känna att energin kommer tillbaka sakta men säkert igen, och varje gång jag ser solen så ler jag och njuter i stora drag.

De sista veckorna har vart en aning turbulenta men inget jag inte kan hantera, även om jag kanske önskar lite att jag slapp ibland. Jag tror och hoppas att det ändå kommer att bli till nåt bra förhoppningsvis i slutändan även om jag lite sörjer det samtidigt. Jag skällde ut min sons far, vilket jag iofs gör med jämna mellanrum när jag känner att det har gått för långt. Men denna gången var det annorlunda just för att han 3 timmar senare ringer mig och mer eller mindre säger upp kontakten med både mig och sitt barn. Nä jag vill inte mer var hans ursäkt. Du får sköta det själv! Så kan du fortsätta förstöra honom på samma sätt din mor förstört dig! ( ehh.. stackars unge..det e så kört ) Ironin skrattar högt inom mig. Nr 1: Hade du faktiskt känt din son på riktigt då alltså, så hade du vetat vilken fin kille det är. 

Nr 2: Föräldraskap är något du aldrig kommer att förstå, för om du gjort det hade du kämpat mer för ditt barn men du väljer den lätta vägen ut. Fine, efter snart 12 års tjafsande om skitsaker rent ut sagt så tänker jag inte protestera mer. 

Jag sörjer biten om att de aldrig kommer att få ngn relation, för trots allt så har jag på ngt vis aldrig gett upp riktigt om att en dag kanske de skulle hitta tillbaka till varandra. Alla barn borde få ha rätten att ha två föräldrar som bryr sig oavsett om de bor ihop eller inte. Den positiva biten är väl att om ensam vårdnad går igenom så slipper jag tjafset som är varje gång lilleman ska byta skola, adress eller vad det nu än gäller. Om jag så skulle flytta till lägenheten bredvid så måste fadern skriva på papper vilket oftast leder till en diskussion eller massa onödigt tjafs. Gemensam vårdnad som man alltid får numer när man separerar är säkert super om föräldrarna kan komma överens när det gäller barnets bästa, men i de fall där de inte gör det kan det bli en långsam jobbig process istället som sliter mer på föräldern och i sin tur på barnet och på vilket sätt skulle det vara bra kan man ju undra. Jag hoppas och önskar att lilleman iaf kan få växa upp till en trygg och harmornisk kille och jag vet iaf att jag tänker göra det bästa jag kan för att det ska bli så! Vad gäller mig själv så är framtiden ett frågentecken, även om mina drömmar och önskningar finns där och pockar på i mitt bakhuvud. Men förr eller senare så måste ju även den här damen hitta sin plats i livet där hon kan må bra och känna sig tillfreds med sig själv och det liv hon skapat. Och det är ju faktiskt bara hon själv som kan se till att det blir som hon vill, även om vägen vart kurvig och ojämn den större delen av livet så betyder inte det att den måste fortsätta vara så. Eller hur? Ta hand om Er därute och njut av solen! LoL /Lille Skutt