Äkta kärlek eller falsk lycka?

Just nu känner jag mig tillfreds, lycklig men eftersom livet har lärt mig en del på vägen så försöker jag att hålla fötterna stadigt på marken och inte låta mig själv sväva iväg!

För hur bra än allt känns just nu, så vågar jag inte riktigt tro på att det faktiskt kommer att vara, att jag faktiskt kanske för en gångs skull i mitt liv kan uppleva nåt som är så ljuvligt, härligt och .... bara helt underbart! Skulle kunna sitta och titta på honom i evigheter och bara supa in åsynen av honom och fundera över hur jag lyckades med den bravaden att hitta den vackraste mannen som finns både på insidan och utsidan. Hans varma leende och härligt grå melerade ögon, den lilla skrattgropen i kinden som dyker upp ibland och minen han får när han funderar över något. Han fixar och donar och säger saker som att det är du värd! Själv höjer jag ett ögonbryn och undrar för mig själv.. " sen när då?? "

Idag var vi och handlade lite för att ladda upp inför helgen, och när vi gick ut sa han: " det känns nästan som en riktig familj"! Varpå jag log och visste exakt vilken känsla han hade eftersom jag bara nån sekund tidigare hade haft samma tanke.

Han och lilleman som står och har snöbollskrig medans jag tar ett bloss utanför dörren och ser lika busiga ut båda två, och jag kände hur mitt hjärta höll på att gå sönder av kärlek till dem båda.

När jag cyklar ner till stan hemma brukar jag cykla förbi högskolan och på utsidan av byggnaden finns en text som jag läser varenda gång!

"Livet är en dröm vi jagar på en homerisk hemfärd till oss själva"

Citatet kommer från Hjalmar Gullbergs dikt Terziner till hopplösheten, och speglar våra försök till att jaga lyckan så pass att att vi kanske missar det som verkligen är viktigt. Vi stirrar i stället oss blinda på matriella ting och själva ägandet och att ha så det så bra som möjligt i livet.

När egentligen lyckan är på ett helt annat plan, dvs inom oss själva och det är där vi måste börja leta för att kanske till slut hitta det där som är äkta.

Därav min fråga om det jag känner verkligen är äkta kärlek eller om endorfinerna inom mig spelar mig ett spratt och mitt sedan lång tid låsta hjärta helt plötsligt fick en överdos av ruset.

Jag tänker försöka och stänga huvudet och försöka lyssna på hjärtat, vilket är rådet jag själv brukar ge till min vänner och jag tänker försöka ta en dag i taget för att se om jag äntligen har hittat hem.

Ta hand om Er därute och använd inte paraply i motvind ;)

/ Lille Skutt