Känns som om det mesta jag gör just nu är förberedelser, för det framtiden har med sig. Allt praktiskt som ska ordnas för att ryggsäcken ska vara lite mindre och skapa mindre stress och oro. Idag har jag tagit drogtest ( o nä jag är definitivt inte ngn missbrukare) såvida man inte räknar koffein, nikotin och choklad ;) men å andra sidan om en läkare ber en att göra ett sådant så kan man ju inte protestera vilt. Det skulle jag tolka som att personen hade något att dölja, vilket jag då inte har.
På vägen hem funderade jag på var allt detta ska sluta. Samtidigt som jag vet att det finns ett nätverk runt mig där alla försöker hjälpa till så känns det som väldigt få av dem lyssnar på vad jag faktiskt säger. Om jag fick gissa så tror jag att ett ganska stort antal människor i detta land lider av samma som jag men det kommer aldrig fram för att de har någon som tar ansvaret när de inte längre kan, en partner, förälder eller annan släkting, och i och med det så blir det helt plötsligt något väldigt sällsynt och skumt.
Helt ärligt har jag ingen aning om man faktiskt kan bevisa att det är så som jag säger att det är. De säger att nåt kommer att komma fram... Jaha, men... tänk om de hittar nåt helt annat?
Detta är anledningen säger dom. Nä, säger jag. Dom är utbildade med flera års erfarenhet av psykologi och medicin, jag har flera års erfarenhet av att leva med det...
Borde inte det räknas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar