Klockrent....

I somras fick jag ett presentkort av min bror när jag fyllde år... Jag blev givetvis jätteglad och tänkte att nu ska jag förnya min garderob lite... Detta är nu ca 2 ½ månad sen och fröken med tummen i häcken har inte fått ut den än.. ( okej.. inte bokstavligt nu då va.. känns lite äckligt faktiskt) Som vanligt drar jag på saker, min ursäkt var då att " Jag väntar på rea" så får jag mer för pengarna... Kändes smart och ekonomiskt.. Sanningen är nog även att jag bokstavligt avskyr att prova kläder. Jag vill ha så lite bök som möjligt.. typ, gå in och hämta, betala och gå ut.
Efter en kvart börjar jag hyperventilera och svettas ( och tro mig.. svettas vill man inte göra när man ska prova kläder.. inte fräscht) efter ytterligare en kvart sjunker mitt humör som en sten i en pool, oftast för att jag då har börjat prova kläder för att upptäcka att alla snygga kläder inte är snygga på mig eller i storlek minimal varpå jag då har storlek mer än normal :-S För den delen gillar jag inte ordet "normal" heller.. det är lika luddigt som ordet " lagom" men den diskussionen för jag en annan dag...

Jag minns sist när jag köpte byxor ( önskar nästan att jag inte gjorde det) men iaf... där stod jag på Jc och skulle ha ett par nya snygga jeans, och hade en ung kille med både utseende och charmen för sig... ( känns lite som det är en bra merit när man jobbar i klädaffär, att man ser ut som man var klippt och skuren direkt ur en katalog)

Jag berättade vad jag var ute efter och hur jag ville ha det ( kräsen när det gäller jeans) och han plockade fram 3 par byxor och jag promenixade in i provrummet, för att komma fram till att jag fick upp byxorna till höfterna eller ja strax nedanför...

-Hur går det frågar han vänligt... Och jag referrerar till ovanstående text eftersom jag då hade vart där mer än en kvart.. så håret låg som slimmat mot huden, kände hur det rann på ryggen och kinderna röda av ansträngning och irritationen inom räckhåll...




Denna stackare önskar förmodligen att han inte träffat mig men det gjorde han tyvärr, och jag vet inte hur många rundor i butiken han fick springa innan jag till slut hittade ett par byxor som faktiskt satt bra och var snygga. Kunde nästan höra honom dra en lättnadens suck när jag äntligen betalade och lämnade butiken... :-)

Ni inser nu då varför fröken dra ut på att handla kläder faktiskt drar ut på det.. Do I have to say more.. didn´t think so.. ;)

Men.. för eller senare måste jag använda mitt lilla presentkort.. och tills dess ska jag bida min tid...

Ha de bäst där ute i cyberrymden och var rädda om varandra!!

/ Lille skutt

Delusion!

Har vart på möte idag, och tankarna snurrade bra när jag gick därifrån. Inte så att jag känner mig arg eller frustrerad utan mer ... konfunderad.
Jag brukar ofta iaktta andra människor och många ggr blir jag förvånad över folks reaktioner på olika saker och undrar vad det är för fel på mig eftersom jag inte har de reaktionerna. Det kan handla om allt möjligt, från personer som uttrycker sig konstigt till att någon gör något som anses fel.
Vi diskuterade möjligheten om att jag har missat saker i min uppväxt, som man vanligtvis lär sig men som jag inte har fått eller lärt mig utan jag har fått uppleva och lära mig det på senare tid i vuxen ålder.
Han försökte förklara för mig vad han faktiskt menar med det han säger, det jag uppfattat som att han inte vill lyssna på vad jag säger. Det är nog lika mycket tvärtom förmodligen. Jag tog inte till mig vad han sa heller utan slog det ifrån för "jag vet ju". Jag har ju levt med det i så många år men det är nog dags för damen här att inse fakta. Jag vet inte alls...
Tänk om.... jag har haft en depression (kronisk) liggande hela tiden, den upptar så stor del att det påverkar allt jag tar mig för och upplever och så fort det blir för mycket för min hjärna att hantera så kommer den fram tydligt för att avskärma och skydda mig från det jobbiga, så jag slipper hantera det. Hjärnan är en djävulsk och fascinerande skapelse. För innerst inne så vet jag inte riktigt hur människor mår när de är på topp och att jag kanske aldrig når dit. Jag kommer upp men inte hela vägen dit de flesta andra är, och så fort det händer externa och interna saker som jag inte riktigt kan kontrollera svajar min värld och drar ner mig igen.
Tänk om... jag själv/min hjärna byggde upp en försvarsmur i form av depressionen och att anledningen till att jag slagit ifrån mig alla andra teorier är för att min självbevarelsedrift är så stark. Vad är jag annars eller rättare sagt vem är jag annars? Om det är så... vad gör jag då? Finns det faktiskt en möjlighet att jag kan leva utan den helt?
Vad är det jag mer behöver komma underfund med och lära mig? Just nu känns det som om jag inte ens kan lita på mig själv... Så upp och nervänt allting blev helt plötligt!!


Ta hand om Er därute!

Lille skutt checkar ut... LoL :-)

Förberedelser....

Känns som om det mesta jag gör just nu är förberedelser, för det framtiden har med sig. Allt praktiskt som ska ordnas för att ryggsäcken ska vara lite mindre och skapa mindre stress och oro. Idag har jag tagit drogtest ( o nä jag är definitivt inte ngn missbrukare) såvida man inte räknar koffein, nikotin och choklad ;) men å andra sidan om en läkare ber en att göra ett sådant så kan man ju inte protestera vilt. Det skulle jag tolka som att personen hade något att dölja, vilket jag då inte har.

På vägen hem funderade jag på var allt detta ska sluta. Samtidigt som jag vet att det finns ett nätverk runt mig där alla försöker hjälpa till så känns det som väldigt få av dem lyssnar på vad jag faktiskt säger. Om jag fick gissa så tror jag att ett ganska stort antal människor i detta land lider av samma som jag men det kommer aldrig fram för att de har någon som tar ansvaret när de inte längre kan, en partner, förälder eller annan släkting, och i och med det så blir det helt plötsligt något väldigt sällsynt och skumt.

Helt ärligt har jag ingen aning om man faktiskt kan bevisa att det är så som jag säger att det är. De säger att nåt kommer att komma fram... Jaha, men... tänk om de hittar nåt helt annat?

Detta är anledningen säger dom. Nä, säger jag. Dom är utbildade med flera års erfarenhet av psykologi och medicin, jag har flera års erfarenhet av att leva med det...

Borde inte det räknas?