Livets slut!

Död.. är ett ganska jobbigt ord och vi människor har en tendens till att vilja använda andra ord istället för att säga att någon har dött. 
Vi säger te.x hellre : avlidit, gått hädan, finns inte bland oss mer, är i himlen, har gått vidare, gått bort, har lämnat oss, har gått över till andra sidan, lagt tofflorna på hyllan osv.
Omskrivningarna är många just bara för att slippa ordet " död" vilket har fått en väldigt negativ klang. 
Vi vet inte vad som finns på andra sidan eller vad som händer exakt när hjärtat slutat slå och hjärnaktiviteten upphört. Den köttsliga delen av oss stoppas i jord och förmultnar och naturen tar själv hand om det mesta förutom vårt skelett som är för hårt för att brytas ner. 
Men det som är intressant är var själen tar vägen? 
Vilket svar du får på den frågan beror helt på vilken som svarar, den som har en tro på gud svarar att vår själ lämnar kroppen och beger sig till himmelen eller helvetet.
Självklart beror det också på vilken religion man tror på och tillhör. 
Sorg är något som tillhör döden för alla de som är kvar efter den avlidne lämnat och är en ganska tung börda men precis som döden är en naturlig process så är sorgen likaså och har olika faser som man oftast genomgår innan man faktiskt kan acceptera det som hänt.
* Chock 
* Reaktion
* Bearbetning eller reparationsfasen
* Nyorienteringsfasen
Dessa faser är oftast pågående under flera månader upp till flera år och gränserna mellan dem är luddiga och kan vara svåra att avgöra. 
Sorg måste få ta sin tid och det finns ingen tidsbegränsning på sorgen. 

Ni undrar kanske varför jag tar upp ett sånt dystert ämne och jag tänkte komma till det nu. 
Jag har 3 mostrar och 1 morbror, vi är en ganska stor släkt med alla barn, barnbarn och numer även barnbarnsbarn, vilket som det mesta annat har både för och nackdelar givetvis.
Min morbror som är 4 år äldre än min mor men som jag alltid sett som en stabil och ungdomlig karl förmodligen pga hans sätt. Han skojade nästan alltid och hade för det mesta ett hurtigt och varmt sätt och glimten i ögat som fick människor att fastna för honom. Man kunde liksom helt enkelt inte låta bli.
I lördags kväll stod han vid ugnen och grejade med ngt. Han hade sin yngsta son och 2 av sina barnbarn hemma när han helt plötsligt blev likblek och fick med hjälp av sonen flyttas till en fåtölj. Sonen ringde ambulans med en gång trots sin fars protester om att det snart skulle gå över. Ambulanspersonal var snabbt på plats men min morbror hade då tuppat av. 
Han dog på väg in till sjukhuset, 58 år gammal lämnade han livet vilket är alldeles för tidigt. 


Han borde haft många år framför sig. År där han skulle få se sina barnbarn växa upp till individer, år där han skulle få njuta av sin pension och få möjligheten att göra vad han ville med sin tid. Livet är orättvist brukar man säga, i min morbrors fall vill jag säga att döden var orättvis. Han lämnade fru och 7 barn med barnbarn kvar. Sorgen är stor och chocken hänger över hela släkten som ett tungt mörkt moln. 
"Du dog så ung.... 

Så du fick som du ville,

Du dog så ung,

Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med dunvita vingar svävar du,
Över de himmelska haven,
Med ett leende du aldrig haft,
Du följer vindarna,
Rider på dess märkliga kraft.
Jag hoppas du bär ett minne,
Av mig,

Vart vingarna än må föra dig,
I Evighetens rike,
Där tiden står stilla,
Du tycker att dö inte alls,
Var illa,
Och jag försöker glädjas vid tanken,
Att du har det bättre där du är,
Och minnet av dig,
Med hjärta för evigt i djupet bär.
Så du fick som du ville,

Du dog så ung,
Inga rynkor av ålderdom,
Tog du med dig ned i graven,
Med snövita vingar flyger du,
Över de himmelska have,
Och för första gången kan jag se,
Att du ler,
Sorg behöver du inte höra talas,
Om mer."

Älskade morbror, du är och förblir djupt saknad av många men jag hoppas att du har det bra där du är nu. Där du sitter på ditt moln och dricker kaffe och tittar ner och vakar över de dina! 

Runaway!!!

Efter 2 timmars snurrande i sängen blev jag trött på att snurra, hade förmodligen vart bättre om jag bara blivit trött!
Egentligen älskar jag nätter, det är tyst, lugnt och det känns som man är helt ensam! Jo jag vet, de flesta vill inte känna sig helt ensamma men ibland vill jag det.
Jag har stunder när jag önskar jag kunde rymma iväg till min lilla stuga i skogen där det bara var jag och naturen, där jag kunde bara va mig själv utan att ständigt undra om man duger, räcker till och vad folk i själva verket tycker om en!

Jag är en ganska känslig person och snappar ganska lätt upp stämningar och de saker folk inte säger ( inse att det är ganska mycket man kan läsa mellan raderna )
Och helt ärligt så gör det mig orolig och ledsen samtidigt som jag blir arg för att man faktiskt bara försöker vara så god som möjligt och trots detta så räcker det inte. Ändå snackas det skit bakom ryggen, smusslas och har kommentarer på allt man säger och inte säger, allt man gör och inte gör. Vill inte mer...

Jag vill bara springa långt bort och inte vända mig om.. bara försvinna nånstans där jag får va mig själv, eller bara helt enkelt va. Köpa en biljett till okänd destination och bara bryta upp och hoppas att kanske en dag mänskligheten lär sig att uppskatta varandra lite mer, man kan inte älska alla men man kan va trevlig och ta folk för vad de är och inte för vad de borde vara.

Har ganska ofta känslan av att jag inte passar in i detta samhället, att mina ideal inte stämmer överens med resten av samhällets och har absolut inte en susning om jag nånsin kommer dit eller om jag helt enkelt,  som den frihetsälskare jag är får skapa mina egna regler  i detta värdsliga spel vi kallar livet. 

"I gotta leave, I gotta go, There´s nothing here for me no more!
 I gotta be, somewhere that I can just be free!!
 I´ll runaway"


//Lille Skutt checkar ut

Glimtar av frihet!!

Jag älskar havet och har nog alltid gjort! Bara synen av det ger mig nåt slags lugn i hela själen, att bara sitta med lite skön musik och titta ut över det mörkblåa vattnet som sträcker sig så långt ögat når, och långt borta i horisonten ser det ut som himmel och hav går ihop i en blå symfoni.
Idag var jag ute på en lång promenad och tanken var väl att jag skulle gå i rask takt för att bli av med rastlösheten som kröp inom mig, men kan ju lugnt påstå att den raska takten varade bara den första halvtimmen, sen protesterade mina leder högljutt och jag nästan tittade mig omkring för att kolla så ingen hörde deras klagosång :D

På vägen tillbaka var jag fylld av endorfiner och njöt i fulla drag av det vackra runt mig. Solen som sken, knoppar på träden, blommor som tittar fram och sträcker sig upp mot himmeln. Mammor med sportiga barnvagnar som promenerade, folk som möttes på de små standcafé och smaskade på glass och annat gott, några som grillade och barn som sprang runt och lekte som kalvar på grönbete.

Vilket fick mig att vilja föreviga ögonblicket så under hela vägen gick jag och fotade lite här och var och tänkte att jag skulle dela det med er. Men om jag ska vara helt ärlig så tyckte jag att bara lägga ut fotona inte skulle göra det riktigt rättvisa, så jag gjorde nåt jag funderat på men aldrig tagit mig tid att göra. Jag gjorde en film av fotona och lade till den musik jag bl.a hade i öronen under tiden jag gick och njöt av omgivningen!!

Så luta er tillbaka och njut av de härliga vinter/vår bilderna med lite lugn skön musik i bakgrunden!